nobody can read my pokerface.

tårarna strilar sakta ner för mina kinder,
en olidlig smärta i bröstet för varje andetag jag tar.
det blir tyngre och tyngre att andas, snart orkar jag inte mer.
smärtan fyller upp mitt hjärta och jag önskar att jag kunde plocka ut det.
ut ur min kropp, slippa känna, slippa sakna & slippa kämpa.
men det går inte.
varje dag är en kamp, livet - det är så det kallas.
långt in i min själ, djupt ner i mitt hjärta finns det alltid kvar.
alla minnen vi delade, kärleken jag kände & smärtan som lämnades kvar när du togs ifrån mig.
mitt hjärta har förevigt en plats som är din.
& min själ kommer aldrig någonsin kunna sluta älska dig.

jag kommer aldrig glömma honom, mitt liv speglades genom honom.
han var allt, verkligen allt för mig.
det fanns ingen annan, hade jag honom hade jag allt.
men nu är han borta, är han verkligen det?
jag vill låssas att han bara åkt iväg ett tag, att vi snart kommer ses igen.
men är det att blunda för sanningen?
han kommer aldrig tillbaka till mig..
det är snart ett år sedan, årsdagen närmar sig med stormsteg och det börjar kännas allt mer.
tomheten i hjärtat blir tydligare än någonsin och klumpen i halsen bara växer.
jag torkar bort tårar från min kind, det var längesedan jag grät för honom.
och nu kommer det hejdlöst, jag kan inte stoppa det.
låt mig bara få se dig & känna dig en gång till,
kan du inte komma hem nu?

det kanske inte syns så mycket på utsidan, men det känns mer än ni tror.